Jag får ångest bara av och titta på ordet: tentastress. Usch usch, men nu finns det en avhandling från Karolinska institutet som handlar om just detta. Om hur tentastress påverkar studenters immunförsvar - i synnerhet hos allergiker.

Ganska intressant för ända sen jag började läsa på universitetet så har jag utvecklat allergi. Pollenallergi de två första åren till att börja med. Numer är jag allergisk året runt! Ja, det närmar sig jul och nu kan man sluta inbilla sig att det kanske, bara kanske, finns pollen kvar i luften.

Hur som helst så har man tidigare trott att i samband med att vi utsätts för mer och mer stress så ökar också antalet allergiker och astmatiker i västvärlden. Forskning visar nu stöd för kopplingen mellan psykiskt betingad stress och typiska inflammationsreaktioner som kännetecknar allergier.

Experiment utfördes på läkarstuderanden på Karolinska institutet och detta gjordes i samband med en större tentamen. Man studerade vid två tillfällen stressupplevelse, stresshormoner, immunsystem och lungfunktion hos studenter med och utan allergi. De två tillfällena var när

1) studenterna befann sig i en lugn period utan någon tenta i sikte
2) strax innan en stor tenta.

I undersökningen var det 22 studenter med hösnuva och/eller astma samt 19 studenter utan allergi och astma som deltog.

Testerna visade att i samband med psykisk stress ökade antal regulatoriska T-celler kraftigt. Dessa celler är en grupp vita blodkroppar som kontrollerar en rad andra immunceller. Denna ökning påvisades hos båda grupper.

Det som skiljde grupperna åt var att de allergiska studenterna/astmatikerna hade annorlunda cytokin-nivåer i blodet. Cytokiner är inflammationsprodukter och allergikerna fick ett cytokinmönster som förknippas med allergisk inflammation. Studenter utan allergi hade normala cytokinnivåer.

Detta fynd tyder på att de regulatoriska T-cellerna inte riktigt fungerar som de ska hos allergiker och astmatiker. De har nämligen en anti-inflammatorisk verkan. Därför hade allergikerna förändrade cytokinnivåer.


Referens: Karolinska Insitutet